Mot Las Vegas

På onsdag så går flyget till Las Vegas. Jag har varit i USA en gång, men aldrig i Las Vegas. Jag har aldrig heller gjort en 70.3 Ironman tävling i USA, aldrig heller ställt upp på ett VM. Så nu är det alltså dags...

Som ni säkert kommer ihåg så kvalificerade jag mig till tävlingen i november förra året när jag gjorde min första 70.3 Ironman i Kenting Taiwan.  Jag har varit väldigt osäker på om jag ska åka då mitt stora mål med hela året har varit Ironman i Kalmar och det är bara tre veckor emellan tävlingarna. Sedan är det väldigt många duktiga triatleter som har hållt på i flera år och jag är absolut inte bland de bästa i Sverige i min åldersklass och då ej heller i världen. Jag är snarare en av de i den andra hälften som kvalificerat sig, men jag har lyckats att kvalificera mig och få en startplats. Det kanske inte inträffar igen så det gäller att ta vara på möjligheten. Så nu åker jag dit, har kul och gör mitt bästa.

Per som gärna ville följa med, kan tyvärr inte på grund av viktiga jobbmöten i Sverige så istället åker Pappa med mig. Jag åker härifrån Taiwan och Pappa ifrån Sverige så möts vi på flygplatsen i Las Vegas. Då både Per och jag är på resande fot så kom Agnes hit igår och stannar hos tjejerna.

I am an IRONMAN

Ja, jag klarade det! och jag klarade även mitt tidsmål 13 timmar med god marginal. Ett helt års träning har gett resultat och årets stora mål är klart. 

Det var en tidig uppstigning efter en natts halvdålig sömn. Klockan ringde strax före fem och jag åt en lätt frukost av yoghurt och flingor samt en liten macka. Pappa skjutsade ner mig till växlingsområdet där jag var strax före sex. Jag fixade till cykeln och satte dit flaskorna. Jag tog på mig våtdräkten och gick neråt starten. Det var fullt med folk och en härlig stämning nere vid starten. Jag lämnade in den vita påsen med överdragskläderna som vi får igen vid målgången.

Vattnet kändes kallt och det tog flera minuter innan jag kunde andas normalt. Jag tog mig till starten och ställde mig vid skylten som hade 1:15 på ena sidan och 1:30 på den andra. Målet var att simma under 1:37 som jag simmade 4km på i Motala.

Proffsen startade 6:55 och alla vi andra 07:00. När starten gick började kaoset. Det var så mycket armar och ben överallt att det knappt gick att simma. Jag kände att någon tog tag i mitt ben och släppte inte, jag vände mig om och skällde på förhoppningsvis rätt person. Vi simmade två varv innan vi svängde bort mot växlingsområdet. Jag tänkte att efter första bojjen blir det bättre, men inte då. Det var så trångt hela vägen och vid slutet av sista varvet fick jag nästan panik. De övriga fullständigt ignorerade mig och skulle bara fram. Det var hemskt och jag blev tillslut väldigt irriterad och arg för att inte bli översimmad. Efter att vi simmat bort mot växlingsområdet blev det bättre. Jag höll ut långt till höger och fick simma längre, men det gick iallafall att simma. Det var så skönt att kliva upp ur vattnet och jag var helt övertygad om att det hade tagit väldigt lång tid. När jag sedan såg tiden 1:21 trodde jag att klockan hade stannat :)

Växlingen tog lite tid, men gick bra. Jag tog på mig både armvärmare och handskar för att inte frysa på cyklingen. Nu gäller det att få i sig tillräckligt med energi för att orka hela vägen. Första varvet på 120km gick ute på Öland. Det blåste massor så jag hade valt fel framhjul. Jag höll krampaktigt i styret när jag körde över ölandsbron. Jag fick sänka farten i nerförsbacken för att inte någon kastby skulle överraska mig så jag vurpade. Det var tufft i motvinden och många cyklister som du antingen fick köra om eller lägga dig bakom. Det är ju inte tillåtet att ligga på rulle utan är 10 meters gräns. Om du överskrider gränsen får du 6 minuters tillägg och efter tre varningar/tidstillägg blir du diskad. Det var flera motorcyklar ute med domare på så det gällde att hålla 10 meter. Jag som är bäst på att ligga på rulle fick ingen varning eller liknande, så skötte mig bra. Efter 120km så kom vi in till Kalmar igen och där var syster yster och langade energi till mig. Jag stannade snabbt och fyllde flaskan och åt lite. Sedan var det ett varv runt Kalmar på 60km. De sista tre milen gick väldigt tungt i motvinden. Jag hade trötta ben och lite ont i knäna. Jag som aldrig får ont i knäna när jag cyklar, jag var nog helt enkelt trött. Jag hade cyklat 180km på 5:47, så bättre än planen 6 timmar.

Vid växlingen till löpningen så passade jag på att gå på toaletten. Jag bytte skor mm och sprang iväg. Min plan var att börja väldigt lugnt, men även om alla sprang om mig så gick de första kilometrarna lite för fort. Första milen kändes okej även om jag var trött. Efter att jag hade fått langning av Lena vid slutet av första varvet började jag må illa, väldigt illa. Jag sprang och fick börja gå emellanåt, lite för tidigt och inte enligt plan. Jag kräktes, bytte strategi och gick ifrån sportdrycken till cola och chips. Vi sista langningen vid 27km så var jag inte pigg. Jag fick i mig lite energi och började springa igen, om man nu kan kalla det springa - lufsa är nog ett bättre ord. Nu var det bara ett varv kvar och Pappa, Lena och Bengt tog cyklarna och hejade på mig utmed banan. Utmed banan fanns också Anna, min barndomsvän från Limmared och hennes Pappa Göte. Sedan hade jag goa lilla Alma med kusinerna Emma och Maja samt Mamma som var strategiskt utplacerade på banan och gav mig styrka med sina hejarop. Löpningen var super tuff, men gick enligt plan. Jag sprang på 4:50, 10 minuter bättre.

Jag hittade en bild där jag inte ser heldöd ut!

Det var en härlig känsla att springa i mål och jag var så glad. Just då spelade det ingen roll på vilken tid utan bara skönt att ha klarat av det. Jag är en Ironman!

Jag sprang in på 12.10:47 och kom 25:a i min åldersklass.

Simning 3.9 km: 1.21:52
Cykling 180 km: 5.47:04
Löpning 42.2 km: 4.50:00

Motala igen och SM, 29 juni

Bättre sent än aldrig heter det väl. Race raport från SM i Långdistans i Motala den 29:e juni :)

Jag har nu kört SM Långdistans i Triathlon, ett av mina delmål på min resa mot Ironman Kalmar i Augusti. Jag klarade det på 8:47 och kom 5:a i min åldersklass. Nöjd!

Jag fick denna gång med mig Pappa, Per och Anders till Motala, då jag skulle köra min hittills längsta distans i triathlon. Vi packade in oss i husbilen och åkte upp fredag förmiddag. Vi kom fram på seneftermiddagen i tid för att hämta ut nummerlappen och vara med på tävlingens informationsmötet. Medan jag var på mötet så passade de andra på att släcka både törsten och hungern. Vi hittade en camping ganska centralt där vi kunde parkera husbilen. När jag åt middag så hjälpte Pappa och Anders mig att fixa cykeln.

Det var lite osäkert om det var för kallt i vattnet så att simbanan skulle behöva kortas ner. Sista kontrollmätningen var en timme före start och visade 16,3 grader, så full simning 4.000m. Vädret på morgonen var ganska fint, lite sol/moln och 15 grader varmt. Jag checkade in cykeln och fixade i ordning inför växlingarna till cykel och löpning. Jag krängde på mig våtdräkten och dubbla badmössor mot kylan.

Jag hade placerat mig långt till vänster för att slippa trängsel, så när starten gick klockan nio var det bara att börja simma. Det var aldrig trångt och jag kunde crawla. Första bojen var 960 meter ut så det gällde att ta sikte mot en bro för att kunna navigera rätt. Jag simmade på och första varvet gick okej, kanske inte så fort men jag frös inte. Efter 3.000m började jag frysa, fingrarna började domna bort och jag blev lite yr. Så här i efterhand har jag läst att det kan vara bra med våtdräktsmössa eller öronproppar för att förhindra att yrsel. Sista fem hundra metrarna var tuffa och det var väldigt skönt att komma upp ur vattnet.

Jag gick till växlingen och funderade på hur mycket jag skulle ta på mig. Tog av våtdräkten och fick på mig cykelskorna. Det tog lite tid, men kände ingen brådska. Jag tog varken armvärmare eller överdragsjacka utan körde som jag såg ut.

Ute på cykelbanan så märkte jag att min flaska på styret hade lossnat så jag stannade och satte dit kardborre bandet, men det lossnade igen i nästa fartgupp. Jag fick hålla fast flaskan vid varje gupp. Efter första varvet så stannade jag vid langningen och åt gel samt bad Pappa att hämta det andra bandet till flaskan för att se om det höll fast bättre. Stannade efter nästa varv också och bytte kardborre bandet som fungerade. Ute på tredje varvet började det att spöregna, det kändes som nålar mot huden och var så kallt att jag nästan skakade på cykeln. Det kom en riktig skur på sista varvet också. Cyklingen kändes okej, men fick aldrig känslan att jag kunde cykla fort. Det tuffade på och jag hade krafter kvar.

När jag kom in till växlingen så insåg jag att mina skor och strumpor var dygnsura. Jag hade inte tänkt på att lägga de i en plastpåse för att klara sig vid regn.  Det var så svårt att få på skorna och strumporna knölade till sig ordentligt. Jag fick stanna ett par gånger för att fixa till det under de första kilometrarna.

Jag höll igen lite på löpningen i början och försökte hålla 6-tempo. Jag stannade vid varje kontroll och drack ett par klunkar sportdryck och vid varje varvning stod Anders och gav mig gel. I början var det väldigt många som sprang om mig, men när jag passerat 15km så vände det och jag började springa om istället. Sista varvet tuffade på i samma takt och när andra gick så hade jag krafter kvar att springa hela vägen till mål.

Att springa över mållinjen är härligt. Där stod Per, Pappa och Anders - mina duktiga supportrar. Pappa som mekaniker, Anders som langare och Per som fotograf. Jag hade inte heller klarat loppet så bra utan min coach, KJ, som själv vann SM-guld. Jag frös så när vi kommit i mål så vi stannade inte på prisutdelningen. Efter en varm dusch med bastu åkte vi hemåt. Kroppen var så trött att det var svårt att sova på hemvägen. Det kändes som en lång resa och så skönt att lägga sig i sängen när vi väl var hemma.

Ofrivillig vila

Idag har vi haft regn hela dagen. Det är en tyfon som passerar utanför Taiwan som orsakar allt regn. 

Det har varit bra väder för vila, då jag har haft en ofrivillig vilodag. Igår när jag gick/sprang till poolen så snubblade jag på en gatsten och antagligen sträckte någonting i foten. Jag kände ingenting förrän flera timmar senare då foten började värka och jag kunde inte stödja på den. När tjejerna kom hem hade jag så ont. De fick åka själva på träningen och Per fick hjälpa till med middagen. Idag har foten blivit bättre och bättre och nu ikväll kan jag gå igen. Förhoppningsvis så är det helt bra om ett par dagar. Det är kanske inte den bästa förberedelsen inför 70.3 Ironman i Las Vegas nästa helg, men hoppas verkligen att jag kan vara med.

Tisdags cykling

Idag var vi några fler på vår vanliga tisdagsrunda, förutom Anne och Russell var det Gabriella och Kevin. Vi fem kommer från helt olika delar av världen och har av olika anledningar bosatt oss i Taiwan. 

Vi cyklade till Danshui och uppför 101och vidare till Yangmingshan. Jag tog det ganska lugnt, då benen fortfarande känns tunga så fort det börjar att gå uppför. Det är en härlig runda som vi avslutade med en fika på Starbucks.

Fotboll

Fotbollslaget där tjejerna spelade fotboll förra året finns inte längre för tjejer utan numera bara för killar. Det har därför startats två nya tjejlag, där det ena laget har sina träningar på den europeiska skolan, TES och det andra på den amerikanska skolan, TAS.

Teknik träning på den europeiska skolan

Både Alida och Wilma som går på skolan TES har kompisar i båda lagen. Alida vill helst vara med i laget på den amerikanska skolan där nästan alla tjejerna från förra fotbollslaget spelar. Wilma vet inte riktigt ännu då hennes bästis är med i TES laget. För Almas del finns det bara ett lag och det är på den amerikanska skolan. De har lagt träningarna så att det inte riktigt går att vara med i båda lagen utan ett val är ett måste, så idag har de varit på delar av båda träningarna för att bilda sig en uppfattning.

37 fotbollstjejer på den amerikanska skolan

Cykling med Columbus

För att komma in i rutinerna och bli av med jetlaggen så gick jag upp tidigt för att ut och cykla med Columbus gänget.

Jag träffade Anne och de andra nere vid Giant affären. Vi var ganska många idag och vädret var strålande med sol, blå himmel och väldigt varmt. Vi cyklade till flygplatsen via ett litet berg och fikade på Transasias bageri och sedan körde vi hem igen.  Det blev dryga 85km och 3,5 timmes cykling. Det var en härlig runda där jag försökte ta det ganska lugnt.

Vanlig lördag

Det går snabbt att komma in i rutinerna igen. Vi har haft en helt vanlig lördag med träning och läxor. 

Alida och Wilma har redan fått läxor så de har pluggat en del. Alida och Wilma spelade tennis med coach Richard. De har också varit med Per på gymmet så undertiden sprang jag och Alma en runda utmed floden. Det var väldigt varmt över 35 grader så det blev bara ett par kilometer. Deras tennisträning på klubben börjar först nästa vecka så de hann med att njuta av det fina vädret och bada i poolen innan lunch. Alma fick också spela en halvtimme tennis innan vi åkte hemåt igen.

Eko i frysen

Jag som tyckte att jag var lite förutseende när jag hade sett till att det fanns mat kvar i frysen för att inte behöva åka och handla direkt när jag kom tillbaka. Tyvärr hjälpte det inte utan det hade varit strömavbrott i flera dagar på grund av en tyfon, vi fick kasta det mesta. Så med en tom frys var det bara att åka till Costco och handla.

Jag hann med en snabbfika med Anne innan tjejerna kom hem från skolan. Vi träffades på ett av favoritfiken, ett franskt litet café med gott kaffe. Snart blir det fredagsmys med indisk mat och en film.

Åter i vardagen

Så är vi tillbaka i Taiwan igen efter en lång och härlig sommar i Sverige. Jag och Alma landade igår medan Per, Alida och Wilma åkte några dagar innan då skolan började i måndags. Jag hade ju en Ironman att klara innan jag kunde åka tillbaka och Alma ville åka med mig.

När vi landade i Taiwan så var Per och tjejerna hemma. Skola och jobb var stängda på grund av en antågande tyfon. Det var väldigt mycket regn och lite blåsigt. Idag började det klarna upp så jag och Anne har varit ute och cyklat en sväng. En lugn återhämtningstur upp i berget med kaffepaus på hemvägen. Så mysigt att träffas igen.

Ironman Kalmar

Nu är det bara timmar kvar tills mitt stora mål för det här året, Ironman i Kalmar. Det är ju nästan ett helt år sedan jag anmälde mig till tävlingen och nu är det snart dags. Vi åkte med husbilen i torsdags lunch så jag kunde gå på informationsmötet inför tävlingen. 

Veckan har varit lugn. Jag har känt mig lite hängig med skav i halsen som om en förkylning är på gång. Det har inte blivit mer än så, men har inte känts helt okej. Jag som trodde att jag skulle känna mig pigg och väldigt laddad inför tävlingen. Istället har jag tagit det med ro och hoppas att jag inte har någon bugg i kroppen som kan sätta käppar i hjulet.

Idag efter att jag hämtade startkuvertet så har jag och Pappa fixat i ordning cykeln. Jag visste inte riktigt vilket framhjul jag skulle välja, då de hade varnat för kraftig vind. Mitt framhjul är 80 cm brett och ett riktigt vindfång. Jag hade inte med mitt framhjul till linjecykeln som är 50 cm brett utan valet stod mellan träningshjulet 24 cm och tävlingshjulet 80 cm. Efter mycket vånda valde jag 80-hjulet, då väderprognosen ändrades till lite mindre vind.

Jag packade mina påsar inför växlingarna.

Blue for Bike
Cykelskor, strumpor, cykelhjälm, glasögon, armvärmare, handskar, nummerlapp, handuk och gel.

Red for Run
Löparskor, torra strumpor, keps och mer gel.

White for What to wear after the race

Varma och torra överdragskläder - den här påsen lämnar man in på morgonen vid starten.

Jag packade "mat" på cykeln, tejpade gel på styret och choklad mm i en liten väska på ramen. Sedan cyklade jag ner till incheckningen som var öppen mellan 10-18. Man var tvungen att lämna in alla grejerna dagen innan tävlingen. Starten går 07:00 imorgon bitti, så då gäller det.

Vi fick täcka cykeln med ett gult regnskydd.