I am an IRONMAN

Ja, jag klarade det! och jag klarade även mitt tidsmål 13 timmar med god marginal. Ett helt års träning har gett resultat och årets stora mål är klart. 

Det var en tidig uppstigning efter en natts halvdålig sömn. Klockan ringde strax före fem och jag åt en lätt frukost av yoghurt och flingor samt en liten macka. Pappa skjutsade ner mig till växlingsområdet där jag var strax före sex. Jag fixade till cykeln och satte dit flaskorna. Jag tog på mig våtdräkten och gick neråt starten. Det var fullt med folk och en härlig stämning nere vid starten. Jag lämnade in den vita påsen med överdragskläderna som vi får igen vid målgången.

Vattnet kändes kallt och det tog flera minuter innan jag kunde andas normalt. Jag tog mig till starten och ställde mig vid skylten som hade 1:15 på ena sidan och 1:30 på den andra. Målet var att simma under 1:37 som jag simmade 4km på i Motala.

Proffsen startade 6:55 och alla vi andra 07:00. När starten gick började kaoset. Det var så mycket armar och ben överallt att det knappt gick att simma. Jag kände att någon tog tag i mitt ben och släppte inte, jag vände mig om och skällde på förhoppningsvis rätt person. Vi simmade två varv innan vi svängde bort mot växlingsområdet. Jag tänkte att efter första bojjen blir det bättre, men inte då. Det var så trångt hela vägen och vid slutet av sista varvet fick jag nästan panik. De övriga fullständigt ignorerade mig och skulle bara fram. Det var hemskt och jag blev tillslut väldigt irriterad och arg för att inte bli översimmad. Efter att vi simmat bort mot växlingsområdet blev det bättre. Jag höll ut långt till höger och fick simma längre, men det gick iallafall att simma. Det var så skönt att kliva upp ur vattnet och jag var helt övertygad om att det hade tagit väldigt lång tid. När jag sedan såg tiden 1:21 trodde jag att klockan hade stannat :)

Växlingen tog lite tid, men gick bra. Jag tog på mig både armvärmare och handskar för att inte frysa på cyklingen. Nu gäller det att få i sig tillräckligt med energi för att orka hela vägen. Första varvet på 120km gick ute på Öland. Det blåste massor så jag hade valt fel framhjul. Jag höll krampaktigt i styret när jag körde över ölandsbron. Jag fick sänka farten i nerförsbacken för att inte någon kastby skulle överraska mig så jag vurpade. Det var tufft i motvinden och många cyklister som du antingen fick köra om eller lägga dig bakom. Det är ju inte tillåtet att ligga på rulle utan är 10 meters gräns. Om du överskrider gränsen får du 6 minuters tillägg och efter tre varningar/tidstillägg blir du diskad. Det var flera motorcyklar ute med domare på så det gällde att hålla 10 meter. Jag som är bäst på att ligga på rulle fick ingen varning eller liknande, så skötte mig bra. Efter 120km så kom vi in till Kalmar igen och där var syster yster och langade energi till mig. Jag stannade snabbt och fyllde flaskan och åt lite. Sedan var det ett varv runt Kalmar på 60km. De sista tre milen gick väldigt tungt i motvinden. Jag hade trötta ben och lite ont i knäna. Jag som aldrig får ont i knäna när jag cyklar, jag var nog helt enkelt trött. Jag hade cyklat 180km på 5:47, så bättre än planen 6 timmar.

Vid växlingen till löpningen så passade jag på att gå på toaletten. Jag bytte skor mm och sprang iväg. Min plan var att börja väldigt lugnt, men även om alla sprang om mig så gick de första kilometrarna lite för fort. Första milen kändes okej även om jag var trött. Efter att jag hade fått langning av Lena vid slutet av första varvet började jag må illa, väldigt illa. Jag sprang och fick börja gå emellanåt, lite för tidigt och inte enligt plan. Jag kräktes, bytte strategi och gick ifrån sportdrycken till cola och chips. Vi sista langningen vid 27km så var jag inte pigg. Jag fick i mig lite energi och började springa igen, om man nu kan kalla det springa - lufsa är nog ett bättre ord. Nu var det bara ett varv kvar och Pappa, Lena och Bengt tog cyklarna och hejade på mig utmed banan. Utmed banan fanns också Anna, min barndomsvän från Limmared och hennes Pappa Göte. Sedan hade jag goa lilla Alma med kusinerna Emma och Maja samt Mamma som var strategiskt utplacerade på banan och gav mig styrka med sina hejarop. Löpningen var super tuff, men gick enligt plan. Jag sprang på 4:50, 10 minuter bättre.

Jag hittade en bild där jag inte ser heldöd ut!

Det var en härlig känsla att springa i mål och jag var så glad. Just då spelade det ingen roll på vilken tid utan bara skönt att ha klarat av det. Jag är en Ironman!

Jag sprang in på 12.10:47 och kom 25:a i min åldersklass.

Simning 3.9 km: 1.21:52
Cykling 180 km: 5.47:04
Löpning 42.2 km: 4.50:00