Jag har nu kört SM Långdistans i Triathlon, ett av mina delmål på min resa mot Ironman Kalmar i Augusti. Jag klarade det på 8:47 och kom 5:a i min åldersklass. Nöjd!
Jag fick denna gång med mig Pappa, Per och Anders till Motala, då jag skulle köra min hittills längsta distans i triathlon. Vi packade in oss i husbilen och åkte upp fredag förmiddag. Vi kom fram på seneftermiddagen i tid för att hämta ut nummerlappen och vara med på tävlingens informationsmötet. Medan jag var på mötet så passade de andra på att släcka både törsten och hungern. Vi hittade en camping ganska centralt där vi kunde parkera husbilen. När jag åt middag så hjälpte Pappa och Anders mig att fixa cykeln.
Det var lite osäkert om det var för kallt i vattnet så att simbanan skulle behöva kortas ner. Sista kontrollmätningen var en timme före start och visade 16,3 grader, så full simning 4.000m. Vädret på morgonen var ganska fint, lite sol/moln och 15 grader varmt. Jag checkade in cykeln och fixade i ordning inför växlingarna till cykel och löpning. Jag krängde på mig våtdräkten och dubbla badmössor mot kylan.
Jag hade placerat mig långt till vänster för att slippa trängsel, så när starten gick klockan nio var det bara att börja simma. Det var aldrig trångt och jag kunde crawla. Första bojen var 960 meter ut så det gällde att ta sikte mot en bro för att kunna navigera rätt. Jag simmade på och första varvet gick okej, kanske inte så fort men jag frös inte. Efter 3.000m började jag frysa, fingrarna började domna bort och jag blev lite yr. Så här i efterhand har jag läst att det kan vara bra med våtdräktsmössa eller öronproppar för att förhindra att yrsel. Sista fem hundra metrarna var tuffa och det var väldigt skönt att komma upp ur vattnet.
Jag gick till växlingen och funderade på hur mycket jag skulle ta på mig. Tog av våtdräkten och fick på mig cykelskorna. Det tog lite tid, men kände ingen brådska. Jag tog varken armvärmare eller överdragsjacka utan körde som jag såg ut.
Ute på cykelbanan så märkte jag att min flaska på styret hade lossnat så jag stannade och satte dit kardborre bandet, men det lossnade igen i nästa fartgupp. Jag fick hålla fast flaskan vid varje gupp. Efter första varvet så stannade jag vid langningen och åt gel samt bad Pappa att hämta det andra bandet till flaskan för att se om det höll fast bättre. Stannade efter nästa varv också och bytte kardborre bandet som fungerade. Ute på tredje varvet började det att spöregna, det kändes som nålar mot huden och var så kallt att jag nästan skakade på cykeln. Det kom en riktig skur på sista varvet också. Cyklingen kändes okej, men fick aldrig känslan att jag kunde cykla fort. Det tuffade på och jag hade krafter kvar.
När jag kom in till växlingen så insåg jag att mina skor och strumpor var dygnsura. Jag hade inte tänkt på att lägga de i en plastpåse för att klara sig vid regn. Det var så svårt att få på skorna och strumporna knölade till sig ordentligt. Jag fick stanna ett par gånger för att fixa till det under de första kilometrarna.
Jag höll igen lite på löpningen i början och försökte hålla 6-tempo. Jag stannade vid varje kontroll och drack ett par klunkar sportdryck och vid varje varvning stod Anders och gav mig gel. I början var det väldigt många som sprang om mig, men när jag passerat 15km så vände det och jag började springa om istället. Sista varvet tuffade på i samma takt och när andra gick så hade jag krafter kvar att springa hela vägen till mål.
Att springa över mållinjen är härligt. Där stod Per, Pappa och Anders - mina duktiga supportrar. Pappa som mekaniker, Anders som langare och Per som fotograf. Jag hade inte heller klarat loppet så bra utan min coach, KJ, som själv vann SM-guld. Jag frös så när vi kommit i mål så vi stannade inte på prisutdelningen. Efter en varm dusch med bastu åkte vi hemåt. Kroppen var så trött att det var svårt att sova på hemvägen. Det kändes som en lång resa och så skönt att lägga sig i sängen när vi väl var hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar